FIXA&Co

Vad har Ina Scot och Victory Tilly gemensamt med mig, Gårdisen Fixa?! Jo, alla har vi sprungit tävling på Solvalla travbana...


...och blivit fotograferade i vinnarcirkeln! På bilden Lovis, Jag och Leksu med våra Mattar.

Om vi vann?! Hmmm, inte riktigt, det beror på hur man ser det. Jag tar det hela från början.

Matte hade som vanligt fått en av sina lysande idéer, att få ihop ett lag till Solvallastafetten, en uppvisningstävling i barmarksdrag. Sagt och gjort vi var flera i klubben som började träna ihop och klubben blev medlemmar i svenska draghundsportförbundet. Nu var det bara att hitta en tvåbening som ville springa 1 km, en som ville köra kickbike 1 km och så skulle Jag och Matte ta hand om cykelsträckan, den avslutande och avgörande  sträckan. Ja, det är på den sträckan där man brukar lägga in sitt snabbaste ekipage förstod vi när vi kom på plats och såg de långbenta och stora fyrbeningarna som skulle köra cykelsträckan. När Matte anmälde vårt lag så sa de att på löpsträckan är det ju hur snabbt föraren kan springa som det hänger på, så då går det ju alldeles utmärkt med en liten hund. De blev helt stumma när Matte sa att vi skulle köra slutsträckan, den med cykeln!

Laget ja, till slut så fick vi i alla fall ihop ett lag :"Vimmerbys run for fun" som bestod av Lovis, min alltid glada och spralliga rallylydnadskompis som till vardags jobbar som jakthund. Med sig hade hon sin löpstarke Matte Karina. Så var det Leksu, vår ståtliga och starka Lapska vallhund som med sin snabbfotade Matte Marianne som skulle köra kickbike. Och så jag då förstås med min Matte. Husse skulle agera handlers vid växlarna, en mycket viktig uppgift.

Det hela ägde alltså rum på något som heter "Djurens helg" på Solvalla. Det innebär att det fullkomligt kryllade av djur, både med två, fyra ben och de som inte hade några ben alls. Det var lite mer vanliga djur som kor, hästar, getter, grisar, katter (som man inte fick jaga...larvigt. det står ju i rumpan på varenda katt -Jaga mig!). Sedan fanns det papegojor, kräldjur, igelkottar och så var det ju dessa små kaniner som hade läger mitt emot oss. De hade en egen tävling och skulle hoppa runt på en agilitybana. De fick man heller inte jaga, annars så var nog Leksu lite sugen på det...

Kaninlägret....

 Inte nog med detta, det fanns ju även ett tivoli och en scen där kändisarna skulle uppträda...konstigt att de inte hade tillfrågat mig?! Måste ha blivit någon miss... nåja, de ringer nog till nästa år!

 Mitt i allt detta intog jag min plats på soltaket för att ladda upp inför loppet... Det gäller ju att ta vara på så mycket sol som man bara kan!


Innan start var det bangenomgång

Vi var redo och väntade på att få gå ut på banan, vi väckte ganska så stor uppmärksamhet. Matte trodde det berodde på min storlek, jag tror snarare är det var min snygga uppsyn och vår färgmatchning!


Redo för start, sträcka 1, löparna. Lovis är redo...

Starten gick och alla satte upp en ett rejält tempo på den 1km långa sträckan (om man nu inte sprang yttervarv för då blev det 1,2 km). Lovis var på hugget och drog iväg i full fart med sin Matte, men redan efter första kurvan kände hon att hon var lite nödig, så det blev ett snabbstopp (nöden har ju ingen lag), vilket gjorde att de kom lite på efterkälken, men löpstarka som de är så tog de ikapp och bytte över till Leksu som lag nummer 5. Leksu drog iväg ut på banan i full fart, men kände ganska snart att det vore ju ohövligt att inte stanna och säga hej till den fantastiska publiken som hade kommit för att heja, så några små publikstopp fick det allt bli, hans Matte verkade inte alls tycka att det var nödvändigt. Själv tyckte jag det var god stil av honom, han stannade ju inte och skrev autograf i alla fall. Det är klart att det tog lite extra tid...


...medan Matte och jag  stod och väntade vid växlingen för att få starta...


...så fick vi se dem komma och vi gjorde oss redo...

Laget som låg före oss (ett gäng Hoffar) gav sig iväg och försvann runt kurvan, då blev Matte lite orolig att jag inte skulle vilja springa när jag var själv. Bara lugn, jag ska nog visa dig vad jag går för, sa jag. Så på Mattes "Klara, färdiga, kör", la jag upp ett par fina skall till publikens förtjusning och kastade mig iväg. Jag sprang så öronen fälldes ut och in, mitt fokus var framåt hela tiden och i ögonvrån kunde jag se publiken peka och heja. Matte hejade glatt på mig och på raksträckan fick jag syn på Hoffen, han verkade inte maxa, så då la jag in en extra växel och sprang så fort mina Gårdisben kunde (och det är nästan samma hastighet som ljuset...nja, nu kanske jag överdrev  lite...). Men vips så hade jag tagit in kanske 300 m och jag kände att nu kan jag ta dem, vi gick in i sista kurvan och jag ökade lite till, men insåg att målrakan var lite för kort för att jag skulle hinna ikapp...


Jag kom ju nästan ifatt, men i tävling räknas inte nästan, men vad gör väl det...

När jag sprang i mål fick jag applåder och när jag gick tillbaka till vårt läger fick jag många hejarrop  och hörde saker som"där, är ju den där lilla hunden som sprang så fort", "va duktiga ni var", "vi hejade på er hela tiden"! Det kom till och med fram helt okända tvåbeningar som ville ta foto på mig, klappa mig och fråga om min ras. Jag måste säga att det måste ha varit så här Ina Scot kände sig... eller nåt åt hållet i alla fall.

Även om vi kom i mål som 6:a, va, hur många lag var det som startade? Hrmmm, det var väl ett gäng... så hade vi alla kämpat väl, vi hade haft fantastiskt kul och vi levde verkligen upp till vårt namn : "Vimmerbys run for fun". Vi kände oss väldigt stolta över vår prestation. 

En avslutade gruppbild, där jag lägger tassarna på priset -3 säckar mat!

Nu har vi prövat det här, Nästa år blir vi riktigt farliga! Då kanske till och med Ina Scotts tider ligger risigt till, vem vet!

Igår gjorde vi äntligen tävlingsdebut i freestyle,  som vi har pratat om så länge. Nu blev det dock inte riktigt som Matte hade tänkt. Men jag tänker så här: översätter man freestyle så blir det ju fristil, och det tyckte jag bestämt att vi uppnådde. Vi tar det från början... 

Tävlingen skulle äga rum i Linköping och det var en stor tävling med många klasser och många deltagare,  min klass skulle starta tidigast kl 12 och 30 min innan start skulle musiken man ska använda lämnas in. Med andra ord så var vi på plats kl. 11.20. Vi installerade oss på en liten gräskulle med utsikt över tävlingsplanen. Sedan var det bara att vänta, vänta och vänta lite till. Humöret som varit på topp sjönk lite hos oss alla även om det var kul att spana in de andra. Själv så slumrade jag i mitt lilla hus. Kl 16.30 blev det så äntligen dags för oss att göra entré... 

...som Rasmus och Paradis-Oskar på luffen

Vi kan väl säga som så att vänta är inte min grej och jag kände mig inte alls sugen på att köra vår lilla show. Så för att riktigt visa Matte min inställning så släpade jag mig in på banan och försökte se allmänt ointressant ut. Men Matte tog ingen notis om det utan gav tecken till de som skötte musiken och då var det igång...

lite halvhjärtat började jag gå i åttor mellan Mattes ben som vi brukade...

När vi sedan skulle vända upp och jag skulle hoppa genom Mattes armar så tappade hon sin hatt!!! Fniss, fniss, det såg så skoj ut så jag kom helt av mig, dessutom så kände jag härliga spännande dofter från andra snygga fyrbeningarna,  så jag var bara tvungen att undersöka det lite...

...detta gjorde att vi fick hoppa över en massa saker som Matte hade planerat...man ska aldrig planera, det hörs ju på namnet -fristil!!!!!

Hur som helst så tänkte jag att slutet är ju viktigt det är ju det man minns bäst,  eller??!! Då skulle jag stanna upp nedan Matte fortsatte att backa och när musiken spelade "fri som en fågel" skulle vi båda snurra runt samtidigt, två gånger och sedan skulle jag komma springande i full fart och hoppa genom Mattes armar och tillsammans skulle vi springa fram och gå ner på knä i en slutpose'. Detta lyckades riktigt fint, helt i takt med musiken -Yes!!!!

Matte var dock inte alls nöjd, hon tyckte att vi skulle ha gjort showen precis som hemma, men då hade det ju inte blivit någon överraskning och dessutom så gillar jag nyskapande. Matte mumlade något om väldigt låga poäng. Men då sa jag som Matte brukar säga när hon pratar om sin ålder -det är bara några siffror på ett papper ju!!!! Hon verkade inte uppskatta kommentaren....

Vi var också anmälda till belöningsklassen,  en sorts träningstävling,  där det var ok att belöna med leksak eller godis på planen. Mycket bra tävlingsform tycker jag, så trots att jag var lite seg och trött så gaskade jag upp mig och då tyckte domaren att jag hade en härlig attityd och att Matte hade gjort ett bra program med musik som passade mig. Så Matte tyckte ändå att det blev en positiv avslutning för mig och att hon hade lärt sig en hel del. Själv så kände jag mig fullärd från början,  jag menar dansa runt till lite musik i fristil hur svårt kan det va?! 

Om vi ska prova igen? Klart vi ska, ska bara träna upp Matte lite först på fristil och så ska vi komma överens innan att poäng är bara en massa siffror på ett papper.... det säger inget alls om en fyrbening...

Vi kan ju vara alldeles underbara trots låga siffror.... och förresten så kom vi inte sist...

Tack o hej, från Luffarna....

Så var man då hemma efter en veckas träningsläger i fjällvärlden. Det blev mycket fysisk träning och frisk luft vill jag lova. Husse var helt slut, och då följde han inte ens med på alla pass som jag gjorde, dessutom så tränade jag även lite freestyle inne i stugan på kvällarna, men en Gårdis har ju lite bättre kondis en än lagom tjock man i sina bästa år!

Hur som helst här kommer lite bilder från mitt fjälläventyr...

Första turen gjorde vi på Storhogna och det var då jag lärde mig att det inte alls var sommar i hela Sverige... -Husse, vänta lite, mina ben är mycket kortare än dina, prova själv att gå i snö till armhålorna så får du se hur lätt det är!!!

Jag fick också lära mig att underlaget kunde variera, förstod att Matte hade planerat det för att jag skulle få extra träning. Hade Husse planerat turerna så hade det varit på plan mark. Här får man träna balansen lite på en spång...




Fast ibland överraskar han mig och gör något riktigt äventyrligt, -Heja Husse!




En av turerna skulle vi gå först till något som kallades jaktstugan och sedan till Fallmoran. När jag hörde det så såg jag framför mig att jaktstugan var nog ett ställe där man kunde ta en paus på en björnfäll framför basan och käka ett par köttbullar...




...men så fel jag hade!!! Hur kan man ha stängt när jag för en gångs skull tar mig ända hit?! Jag måste nog kontakta chefen för stället...




Det fick bli en fika på jaktstugans altan istället, då tittade till och med solen fram...




Ok, vilket håll ska vi gå nu? Jag röstar för Fäbodarna i Fallmoran, det är blå skylt åt vänster!

Jag fick som jag ville, och som den excellenta fjällguide jag är så visste jag att vi nu skulle följa de röda kryssen på pinnarna. Jag hade även fått ta på mig stormjackan för det kom faktiskt lite snö samtidigt som det blåste lite, som tur var så var det över på 5 min -fjällväder är lurigt värre!

Vid Fäbodarna blev det lunchpaus. Oj, va den köttbullen slank ner fort, kan man få en till?




En anna dag skulle vi ta oss till ett stort vattenfall, här var det mer skogsterräng som vi skulle forcera... vi säger att vi har sten i småland, men jag tror att Jämtland har mer...

 

Japp, jag hade rätt. Definitivt mer sten!

Fallet var med sina 60 meter ganska maffigt




Vi beslöt oss för att gå så långt upp längst fallet man kunde, där var ljudet öronbedövande... vilket var ganska bra för då hördes inte ens Mattes tjat genom det forsande ljudet... tror jag stannar här ett tag goch bara njuter...




Sista dagen var det Sånfjället som skulle besegras i två etapper... först rejält brant, sedan blev det springa på spång igen...




För att slutligen nå etapp ett. Wow, vilken utsikt, jag blev så till mig att ett öra ställde sig rakt upp, eller var det vinden kanske?

Matte och jag började gå mot etapp två, den högsta toppen men tyvärr så fick vi ge upp vid den sista snökanten, det var för mycket snö och brant så man kunde inte riktigt se var man skulle gå. Jag hade ju så klart grejat det, men jag vågade inte utsätta Matte för det. 2-1 till berget!




Den kvällen somnade jag gott i min säng. Det är ju i vilan som man blir starkare har jag hört...




Visst, var det härligt i fjällen... men hemma var det sommar på riktigt...




...och trappan och solskenet väntade på mig...

Borta bra, men hemma bäst!

Tack & hej från Fixa, fjällvandraren från Småland!

Jaha, nu var det ju alltså juni månad och för mig innebär det hårdträning! Japp, ni läste rätt. Hela våren har jag mentalt förberett mig för denna träningsmånad. Vad är det då mer exakt jag kommer ägna mig åt, kanske du undrar.

Jo i måndags började jag en onlinekurs i rallylydnad för min favotränare Therese på Dogsense. Kursen heter Utamningen Mästarklass! Jag förväntar mig att få köra både Ferrari och Lamborghini, en kurs med det namnet måste ju innehålla det, eller?! Näe, vänta nu det är ju inga rallybilar utan racerbilar...hmmm, får bli något annat märke då, nåja bara den är snabb så....

Ok, Matte, nu är jag fokuserad fram med rallybilen nu!

Sedan så ska jag fysträna extra mycket. Ska man orka tävla, så gäller det att var i bra form. I skogen gör vi balansträning och styrketräning...

Klättra över stora stockar är perfekt styrketräning och så är det lite utmaning också...

Nästa vecka ska jag åka till fjällen och träna, jag har hört att de stora idrottsstjärnorna springer över fjällen och på myrarna, baklänges tror jag till och med. Matte blir väl galen på mig om jag börjar springa baklänges... men vad gör man inte för att komma i elitform!


Så här var det sist jag var i fjällen och tränade...



...och så här, återhämtningen är viktigast har jag hört!

Vi ligger också i hårdträning när det gäller vårt lilla freestylenummer, Matte tycker att jag hittar på alldeles för mycket egna moment, men det är bara för att hon inte är tillräckligt kreativ tycker jag. Freestyle handlar ju mycket om konstnärligt och kreativt arbete, och det är jag en mästare på, vi Gårdisar har ju det i generna!

Ja, just det barmarksdraget får vi inte glömma heller, det kommer vi också att lägga lite extra krut på..

Här kommer det att gå undan, det kan jag lova!

Nu är det bara att bita ihop och köra, det kommer att bli tufft, det kommer att bli träningsvärk, det kommer att krävas mental styrka utöver det vanliga och mycket, mycket köttbullar! Med andra ord en månad helt i min smak!

Hej hopp från

Fixa på väg in i träningsbubblan!

Jag älskar långhelger, speciellt när både Matte och Husse är lediga. Denna helg var en sådan och den rivstartade jag torsdags med en inofficiell agilitytävling på min hemmaklubb. Hur det gick? Det finns nog två versioner på det, min och Mattes. Jag delar gärna med mig av min...

Eftersom det var vår egen klubb så skulle Matte även sköta lite skrivande också i de andra klasserna vilket gjorde att jag fick ligga i "mitt hus" och slumra tills Husse helt plötsligt dök upp och tog ut mig. Gissa om det blev en överraskning, det kryllade av fyrbeningarna med tvåbeningar i släptåg. Det var tydligen både skönhetstävling och sån där lydnadstävling. Här gäller det att smila upp sig tänkte jag och la på mitt bästa leende. Då plötsligt hör jag en tvåbening säga - Åh, det där måste va Fixa från Gårdshundstidningen, jag tyckte väl att jag kände igen dig!!! Japp, det är jag i egen hög person, sa jag medan jag letade efter en penna så jag skulle va beredd när de frågande efter autografen, men den frågan kom aldrig... konstigt?!

Hur som helst så skulle vi sedan in på banan för lite hopp o lek som jag brukar kalla det. Jag måste erkänna att tankarna var nog ute och flög lite, så jag kan väl inte säga att det blev någon rivstart precis. Och när det sedan dök upp ett mycket intressant spår i slalomet så kände jag mitt ansvar som Gårdis att undersöka det lite närmare,  vi kan väl säga att Matte inte direkt jublade åt min idé... Ja, ja ni förstår det blev inget höjdarlopp, men ganska intressant måste jag säga. Lopp två sedan var ju med de där kuliga balanshindrena som jag älskar,  så här fräste jag iväg lite mer.

Ungefär halvvägs in i banan så registrerade min mycket känsliga nos ett nytt doftämne, vilket gjorde att hjärnan skickade en blixtsnabb signal till benen som tvärstannade medan nosen damp ner i marken. Jag följde sedan spåret på sidan av hindret, medan Matte vilt viftade på armarna och skrek nej, hoppa inte!!! Är hon helt galen tänkte jag, klart att jag inte hoppar åt fel håll, då blir man ju diskad!!!! Bäst att avbryta spåret så att Matte inte får en hjärtinfarkt, tänkte jag och fortsatte resten av banan. Domaren hade väl inte fattat vad jag gjorde för hon gav mig 5 fel för en vägran, men vägrat hade jag ju inte gjort, bara följt spåret på sidan av hindret, och det är ju stor skillnad! 

Jag hann sedan knappt komma hem förrän min tvåbeningsbästis Kicki behövde min hjälp. Hon skulle till ridbanan med Bubba och behövde en coach. Är den någon som vet hur man går mellan konor och sådant på banan så är det jag, så självklart ställde jag upp. Dessutom så är ju Bubba ganska så trevlig och Kicki är som sagt min bästis!

Kvällen avslutades sedan med grillning, jag kan väl säga att jag somnade gott.

Dag två inleddes med morgonpromenad och godissök tillsammans med Matte och Gammel-Matte, efter en kort paus så meddelade Husse att vedklyvningen var klar och att vi skulle iväg på en utflykt. Gissa om jag jublande medan vi for iväg i bilen. Resan gick till Brantestad och naturrundan, en underbar vandringsled på 10 km. Det finns en massa bra saker på den här leden.

...som gungor....

...otroligt vacker natur....

...skojiga utedass....

...och bra km-skyltar!!

Så ikväll kommer jag att somna gott också, och det bästa av allt helgen är inte slut, så mycket mer kan hinna att hända!!! -Tjohoooo! 

Idag har Matte och jag försökt att sätta upp lite mål för den här säsongen. Matte är egentligen ganska så duktig på detta och gjorde det väldigt seriöst när hon tävlade med de något större fyrbeningarna -hästarna! Då var det SMARTA-mål, 1-års mål, 3-års mål, delmål och på toppen lite visioner. Ja, visst låter det seriöst... Men nu vill hon inte ha sådana mål, varför då kan man undra? Ja, då skyller hon på att hon är rädd för att det inte ska bli kul och att det ska bli för seriöst. Äsch, jag tror bara hon är lite lat!

Men istället så har hon skapat en annan strategi, något som hon kallar "mål med vingar"! Det låter ju superskoj tänkte jag och såg framför mig hur vi skulle hoppa ut från ladugårdstaket med fasklistrade fågelvingar på oss -åååh, va coolt det vore att flyga...

Medan jag satt och fantiserade om hur jag svävade fram bland molnen och glatt hälsade på en och annan örn, hörde jag Mattes stämma -Hallå, Fixa är du med mig??! Nu ska vi sätta upp lite mål, de ska va utmanande så att vi får något att bita i, men också så roliga att vi blir glada så vi nästan flyger när vi tränar till dem, inte bara om vi uppnår dem. Det Fixa, är "mål med vingar"!

Jaha, då vet man det, få se nu vad är kul att träna... Leta korvbitar, jaga grannens katt, leka med kompisar, sola på trappan....Mitt i mitt tankearbete blev jag avbruten av Matte... igen! Hon hade redan tänkt ut några kuligheter sa hon. Först ska vi gå en liten kurs igen i rallylydnad, sedan så ska vi nog testa att starta i Mästarklass. Men då har vi en del att jobba på innan dess, upplyste Matte om innan hon fortsatte (mest du, tänkte jag). Matte fortsatte. Sedan så har jag tänkt att vi ska träna in ett freestyleprogram som vi ska tävla med! Här krävs det mycket jobb för oss båda! Jag är beredd, bara du laddar upp med rejält med korv och då menar jag bara inte några bitar, svarade jag.

Jag har också tänkt att vi ska starta i barmarksdrag, bara för att vi båda tycker att det är så kul, vi har ju inte så stor chans mot de stora hundarna. Här var jag tvungen att inflika lite och upplysa Matte om att hon inte hade sett mitt turbodrag ännu, det har jag sparat på lite!

Matte babblade vidare (en av hennes bästa grenar så att säga). Agilityn skulle vi inte ha några mål i utan bara göra det vi fick lust med och vad som var kul. Hon sa också att hon hade anmält oss till lite andra kuligheter men det skulle bli överraskningar... Hmmm, det ska jag nog snart lista ut vad det är, tänkte jag.

Matte avslutade: Nå, Fixa vad tror du om detta? Jag har även satt upp lite datum så vi vet hur lång tid vi har på oss för träningen. Är du redo för att flyga lite?

Japp, jag är redo att flyga mot säsongens mål. Frågan är om du vågar hänga på Matte?!

När man är liten så får man ofta höra saker -Åååh, va söt! -Vilken sötnos! Såååå gullig! Det kan också vara saker som -Trodde inte att de där små benen kunde springa så fort! De är ju väldigt smidiga, de där små rackarna! Det är Aldrig saker som -Det var ett riktigt kraftpaket! Den där ser riktigt stark ut! De flesta har nämligen uppfattningen om att små fyrbeningar lämpar sig bäst till soffmys eller möjligen till att göra konster eller hoppa hinder. Personligen så äääääälskar jag soffhäng lika mycket som jag äääääälskar att va med på en massa fysiska aktiviteter ihop med Matte. Sa jag att vi båda gillar utmaningar också...

Med de förutsättningarna for vi i lördags iväg på en liten prova-på-kurs i barmarksdrag. Med oss i bilen hade vi min Pumikompis Igor och hans Matte Matilda och på taket hade vi mountainbiken. Matte hade förvarnat mig att jag förmodligen skulle vara minst (och då mycket, mycket mindre än de andra...) och en del kanske skulle tycka att det var konstigt att vi var med. Men som Matte sa, det bryr vi oss inte om vi kör efter våra förutsättningar och framför allt så ska vi ha Skoj!

Så med stor förväntan och supertaggade anlände vi till idrottsplatsen i Ankarsrum. Kursen skulle hållas av Magnus Bergström som tydligen har vunnit SM fyra gånger med sin fyrbening som är av rasen Dobberman, alltså med något, något större kroppshydda än mig.

Första frågan Matte fick när vi kom var: Ska du va med, med den? (och så en koll på mig). Ja, sa Matte stolt! Nu kommer det tänkte jag, men då säger tvåbeningen -Va roligt! det är sååå kul när det kommer olika raser och även de små kan ju lära sig att dra också. Det roliga var att alla verkade ha den inställningen och tyckte visst att vi skulle va med!

Det här verkar lovande tänkte jag och sträckte på mig så jag blev minst 1 cm högre (vi pratar hela 35 cm!!). Så tittade jag mig runt på de andra fyrbeningar, jo lite större var de allt... Border Collies, Siberian, Labbe, Bouvier, Jämte och blandisar, totalt var vi 10 stycken. Men man ska inte stirra sig blind på storleken, speciellt inte om det handlar om Gårdisar... Vi kan verkligen överraska!

Efter att ha gått igenom lite om utrustning, hur sporten funkar osv. skulle vi få testa och målet för dagen var att försöka få alla att vilja dra i selen. Det är tydligen inte helt ovanligt att många lägger ner när det tar emot. Då tänker jag att det är väl som med livet, när det blir lite motigt, då gäller det att gilla läget, se det positiva och kämpa på (alltså sluta inte att dra för att det tar emot lite)!

Matte och jag har ju provat lite hemma förut, så vi körde på med cykeln direkt. Jag vet ju att när Matte ropar -Klara, färdiga, kör! så är det bara för mig att ge järnet, så blir jag ivrigt påhejad av Matte hela vägen och då tar jag alltid i lite extra. Gissa om det var flera som blev förvånade över att en fyrbening på 7 kg och 34 cm i tasslästen kunde ösa på runt med Matte och cykeln i släptåg.

-Där har du en riktig, liten draghund! var kommentaren när vi kom runt. Gissa om Matte blev stolt. Ja, för jag hade ju aldrig tvivlat på det, vet ju att inget är omöjligt för oss Gårdisar. Bestämmer vi oss för att göra något, så går vi alltid all in! Inget halvdant meseri här inte! Detta gäller ju även saker som kattjakt, nosande, svansviftande och solande på trappan!

Här kommer lite fina bilder främst på mig  från dagen , som fotografen Marie B Bergström har tagit.


Tjohoooo, här kommer jag, en riktig liten Dragis!



Min kompis Igor, var först lite skeptisk till att springa före sin Matte och dra, han är väldigt väluppfostrad och brukar föredra att "gå fint" och inte dra. Nu blev det till att tänka om. Men snart så fattade han galoppen med...Tiiihiii, där fick jag visst till en liten ordvits.


Som avslutning fick vi köra ett helt gäng samtidigt, fast vi startade med lite mellanrum. Här är det Lexu (min klubbkompis), med Matte Marianne som precis har startat. Eftersom Marianne har superkondis (hoppas min Matte, kan inspireras) så springer hon efter!



Här drar jag iväg, ivrigt påhejad av Matte!



Den lilla, svart/vita pricken längst till vänster i bild är jag på väg in på målrakan...



Yeeees, vi grejade det!  Alla var superduktiga och gick i mål som värdiga vinnare. Alla fyrbeningar hade uppfullt dagens mål och en hel del till...

Nu är vi alla fulla av inspiration och taggade för att fortsätta träna drag, kanske att vi sikar på lagstafett på Solvalla i augusti också. Vore kul att visa kusarna där att vi kan vi med! Stort tack till Madde, Magnus, Marie och alla andra för en superduper dag!

Hälsingar Fixa, Gårdisen med drag!

Den 14 februari var det en sån där fantastisk vinterdag med strålande solsken från en klarblå himmel och fortfarande lite snö på marken. Det var med andra ord perfekta förutsättningar för vårt möte... ja, mötet när mästerfotografen skulle möta supermodellen. Mästerfotografen var Pauline Högdahl som i vanliga fall brukar fota lite större fyrbeningar som har hovar (men hovar eller tassar vad spelar det för roll?), och supermodellen kan ni ju enkelt räkna ut vem det var... en ledtråd.... börjar på F slutar på ixa!!!!

Så nu tänkte jag visa lite vad två proffs kan åstadkomma när de möts och skapar magi, och vad som händer när ett icke proffs  (=klantis) kommer in i bilden... en ledtråd....börjar på M slutar på atte!!

Här kommer lite bilder på temat "Bollfokus"


Lägg märke till min fokuserade blick, fullt fokus, jag vet ju att det blir bättre bilder då... Foto: Pauline Högdahl



Här visar jag upp min vackra profil, samtidigt som jag har fullt fokus på att bära bollen. Foto: Pauline Högdahl




Återigen, den fokuserade blicken...                                                                                Foto: Pauline Högdahl

Vi forsätter på temat "fart"...

Här ser ni hur snyggt jag sträcker ut och håller ihop benen, som ett proffs...         Foto: Pauline Högdahl




Foto: Pauline Högdahl




Här skulle jag så klart ha haft min superdog cape på mig, oproffsigt att missa det!      Foto: Pauline Högdahl




Vem har sagt att en Gårdis inte kan vara draghund?!                                                   Foto: Pauline Högdahl

Här kommer några porträttbilder...

Foto: Pauline Högdahl




Foto: Pauline Högdahl




Foto: Pauline Högdahl

Och så till sist vad som händer när en icke proffsmodell ska va i bild...

Allt vi begärde var att hon skulle springa efter mig när jag hade dragselen på mig, men inte ens det klarade hon utan att falla pladask på magen. Vilken Klant! Nåja, hon ler ju i alla fall...                                                                                                                        Foto: Pauline Högdahl

Nåja, man får väl ha lite förståelse, alla kan ju inte älskas av kameran... tur för henne att hon har en snygg fyrbening som älskar henne ändå.

Puss från Fixa

I lördags drog vi iväg till Sävsjö och den där inomhushallen där min rallykarriär startade en gång i tiden... Den här gången hade jag samlat ihop ett litet tävlingsteam att ha med mig, mest för att hålla reda på Matte, men även för att serva mig med mycket korv och mycket mys. Esther som har bott hos oss den här helgen vet precis hur en Gårdis vill ha det! Ja ni vet, hon klappar och gosar med mig i soffan, tappar lite mat vid bordet och låter mig bestämma vägval vid promenaden!


Jag och Esther vid frukostbordet...

Jag vet ju att Matte gärna ville att vi skulle klara de där 70 poängen så att jag skulle få en titel till. Det innebär i praktiken att jag får en bokstav till i den obegripliga bokstavskombination som jag redan har, och så får jag tävla i mästarklass också om jag vill. Själv är jag inte så intresserad av de bokstäverna, mer av vad som händer i mästarklass, för man kan ju inte tävla i mästarklass i rallylydnad utan att få ratta en riktig rallybil, eller????!!!!

Hur gick det då?

Jodå, trots att det var "mycket doft idag", som domaren uttryckte det (pga många löptikar ), så höll jag nosen ganska så i styr, visst lite små nosduttar här och där var jag ju tvungen att göra, bara för att kolla av läget liksom...

Men i spiralen höll jag fokus, trots att det satt en annan jycke i "honnörsrutan" alldeles intill min 3:e kona...



...likadant på högersidan, och jag fick faktiskt beröm för mina byten, jag gjorde dem blixtsnabbt...

Det gjorde jag också med ett snett sittande, ja blixtsnabbt korrigerade jag det till ett helt perfekt sittande... och vad fick man för det?! En ond blick från Matte och -10 poäng från domaren! De vill ju att man ska sitta helt rakt och nära, och när jag nu försöker rätta till det lilla misstaget blixtsnabbt utan att någon ber mig, ja då blir man "straffad" för det! Bestäm er hur ni vill ha det istället, alla kan väl göra små misstag ibland...



I "honnörsrutan" ska man sitta stilla i 1,5 min, det gick hyfsat bra... det var bara min nos som blev lite tung två gånger och jag orkade helt enkelt inte hålla den uppe utan den damp ner i marken. Givetvis så såg tidtagarmannen det och rapporterade till domaren som drog av 2 poäng till...suck...

Men trots några små missar, så fick vi i alla fall 79 poäng och knep en 4.e plats, helt ok av 19 tävlande tyckte Matte, och så var det ju de där bokstäverna...RLDA som jag fick!

När vi kom hem så firade jag med ett extra stort ben med kyckling på!

Stort tack till mitt lilla tävlingsteam, ni får gärna hänga med flera gånger! Men nästa lördag blir det draghundskurs -Tjohooooo!

Tack och hej från:

Götängens Fixa midsommardröm RLDNFA (måste nog stå för hur jag är: rolig, lekfull, dösnygg, nosig, fantastik och annorlunda, och annorlunda är ju jättebra fick vi lära oss i fredags när vi "rockade sockor")

I söndags var vi på rallylydnadstävling i Motala. Men jag måste säga att nu börjar jag tröttna, ännu inga häftiga bilar, näe, det är inte ens någon fart att tala om. Bara en massa skyltar med saker som sitt, ligg, stå, snurra,  stanna här och stanna där, höger, vänster och blabla bla.... 

Ok Matte, jag är redo, men inte speciellt taggad...

Vi startade, jag kände mig inte så värst motiverad, tyckte att det var mer spännande att undersöka spåren efter de andra fyrbeningarna som hade startat innan mig. Om ni visste vad mycket fakta man kan få fram om andra bara genom att använda nosen!!! Prova får ni se. Jag gick där och gjorde momenten lite halvhjärtat när det plötsligt hände!!! Två meter framför mig kom han och satte sig, mitt på min bana! Vem, undrar ni? Jo kusinen till denna lilla varelse

Blåmes Putte!!!

Där gick gränsen,  jag reagerade blixtsnabbt och kastade mig fram mot den lilla mesen, som fegt flög upp på läktaren. Lika snabbt som jag reagerade så var jag tillbaka hos Matte. Hade detta inträffat hemma så hade detta resulterat i en godbit,  men nu var Matte besviken istället och mumlade något om att där rök min titel RDLA. Men vem är intresserad av några bokstäver,  det kan man ju inte ens äta ju...

Matte var i alla fall nöjd med Honören,  där jag satt lugnt och fint på höger sida, medan ett annat ekipage lufsade runt på banan.

När jag sedan kom hem och låg i soffan och funderade så slog det mig att jag skulle nog bli fågeluppletare åt någon fågelskådare istället. Kanske kan man tjäna pengar på det? Jag är ju superduktig på att leta upp de små rackarna, eller finns det som tävlingsgren? Hitta flest fåglar på 1 minut kanske?!  Jag skulle va oslagbar... 

Matte är mer inne på att tävla i freestyle, det är klart det är ju rätt kul det också, det händer ju liksom lite mer där och man skulle ju kunna göra ett nummer med rallybilar....

Som ni förstår så är det inte bara de där 10 minuterna i rampljuset som man får uppleva när man åker på hundmässa. Näe, vi hade lite andra uppgifter under helgen också. En del var också med på utställning, andra tävlade i freestyle och rally. Ja, Valter han lyckades att få hela 100 poäng i mästarklass, sååå cooolt! -Han är numera min idol!!!!

Sally är också min idol för hon är utbildad terapihund och fick gå runt på mässan i sitt nya fina täcke och visa upp sig och berätta om sitt nya jobb. Fast Matte säger att jag inte skulle kunna ha ett sådant jobb för jag är lite för kräsen när jag väljer vems knä jag vill ligga i... och förresten så har jag ju redan en massa jobb...

Sally var så snygg att hon hamnade på SKK:s sida med bilder från mässan...

Eftersom Matte inte trodde att jag skulle orka med att tävla också (tror nog att det inte var hon som orkade det..) så blev min uppgift att bevaka själva mässan och allt som hände istället, så att inget skulle gå på tok. Ja, ni vet som en mässgeneral liksom...

Jag spanade in det mesta i korridorerna och ibland blev jag uppraggad av någon snygging, men jag sa alltid vänligt men bestämt nej, man vill ju inte vara otrevlig.



Vi besökte såklart vår egen rasmonter...



Vi kollade på freestyle, agility och rasparad.... tills man blev mosig i hjärnan...



-Näe, nu räcker det, jag måste ha lite lunch NU!



Bläää, var ni tvugna att välja sushi som lunch?!!


Husse, det här är väl bra pris? Kan du inte köpa det, nu när lunchen var så äcklig? Snälla....



Vi gick sedan och kollade in scenen som vi skulle hålla till på och då hade assistansjyckarna sin uppvisning. Det verkade bra tycker jag, kan vi ha ha ett sådant inslag med en säng nästa år? Pax för att ligga där!!!



Vid rallylydnaden så halvsov jag lite... vet ju hur det går till liksom...

Sedan så fick jag ta mig en liten tupplur i mitt hus, innan det var dags att svida om och ta på sig leendet och vifta upp svansen lite igen...

Så körde vi en föreställning till...




...för fullsatta läktare och ståplatser igen!!!!



Även om det bitvis är lite slitigt, så måste jag säga att det är värt ALLT!

Så här kul har jag inte haft på länge,  och oj va snygg jag har känt mig!

Tack alla nya och gamla vänner för att jag fick var med och uppleva detta!

Kram från Fixa

För ett tag sedan fick Matte frågan om hon och jag ville vara med på en uppvisning som skulle visa upp hur fantastiska vi Gårdisar är. Självklart så sa Matte JA direkt. Ja hon brukar göra så när skojiga lite oväntade saker dyker upp, sen efter ett par veckor så brukar hon undra varför hon sa JA! Det är då jag rycker in och påminner om hur kul vi brukar ha och denna gång lovade jag även att Älvsjömässan skulle stå kvar efter vårt framträdande... och skulle det av någon anledning inte det så skulle det inte vara mitt fel i alla fall...

Så hur var det nu att leva showbiz-liv för en helg? Ja, man kan väl sammanfatta det med slitigt, men oerhört kul! Häng med så ska ni få se lite från min helg på Stockholm Hundmässa ....


På fredags kvällen samlades vi för att genrepa och kolla igenom allt, vi var ju flera stycken som aldrig hade träffats tidigare, och det är ju alltid trevlig att få säga Hej till de man ska "jobba med" under en föreställning...



Vi fick 30 min på oss att genrepa på den "scen" vi skulle vara på och köra igenom allt.
Hela showen går i ett rasande tempo och här har vi kommit till agilitydelen...


Jag behöver väl inte säga att här är det Luciatågs-tema som gäller här...

Så blev det äntligen lördag och vi förberedde oss för vårt stora framträdande, själv vilade jag en stund i mitt hus (till höger i bild)...

Maja hade fått på sig tomtedräkten, dagen till ära... Är det show så är det!



Jag undrar vad Tomenissorna står och tisslar om. Maja och Ayla kan ni tjuvlyssna lite... kanske är det om mina julklappar?



Hallå där, Matte. Är det inte dags för showen att börja nu?



Så helt plötsligt hördes det "Jag är en liten gåsapåg från skååååne... i högtalarna och vi var igång!!!! Vi som inte var med i första delen fick snällt vänta tills det blev vår tur


Här är det Eldor och Ester som visar upp lantlivet i skåne med bland annat råttfångst och gammledans. Tvåbeningarna Valter, 6 år och Linda något äldre gjorde också en lysande skådespelarinsats...



En annan fyrbening kom också in och gästspelade, påminner lite om den där bruna som går i hagen hemma...



Sedan blev det scenbygge i rasande fart till tonerna av jag vill ha en liten hund..., 10 sekunder hade de på sig, inför våra agilityrace på dubbla banor... Tur att Sally hängde med ut på scenen och styrde upp det hela!


Sedan körde vi agilityrace, själv insåg jag direkt att det skulle gå mycket fortare om jag sprang förbi slalomen och direkt på nästa, jag det var ju inte ens något riktigt slalom bara 4 pinnar. Matte tyckte dock inte att mitt beslut var lika lysande. Vi var inte heller riktigt eniga om vilken tunnelingång som var bäst. Men oj, va kul det var!!!!



Vi fick tokskynda oss sen för att hinna byta om till vår rallykadrilj till tonerna av Dancin Queen... Det är Valter, Chico och jag som visar upp hur snygga vi är...

Ja, vi visade ju lite moment också, som byte bakom till höger sida följt av snurr inåt...


...sitt, ett steg höger sitt...

270 graders svängen... obs att jag har full koll på Matte och jag struntade faktiskt i att nosa på hela showen, Hur skulle det ha sett ut???!!!!

Här gör vi tre steg bakåt... Jag gjorde det hela väldigt bra om jag får säga det själv, klart att jag kunde ha suttit kvar någon tiondel längre på sista sitt kvar, spring ifrån, men det kändes onödigt när vi nu hade ett sådant pressat tidsschema. Vadå, om Matte höll med mig??!! Nästa bild, tack!

Sedan fortsatte Oliver och Sally att visa upp sig och rallyn i glitterutstyrsel...

och så Aztariah med Matte Moha, det var imponerande med rullstol. Förresten så blir det ju lite mer riktigt rally då...

I sista låten "Let me entertain you..." började Valters Matte Diana och hans kompisar att visa upp en massa trix på en sidan, medan Eldor och Ester med Matte Linda gjorde helt andra trix på den andra sidan. De såg ut att ha sååå skoj, men att hoppa genom en rockring samtidigt som sin Matte, det får vi nog allt träna på en stund. Liksom Valters kompisar som liksom hoppade bock över varandra... Imponerande!

Så kom då slutklämmen då vi alla showade runt och viftade med glitterhattar och publiken applåderade rejält helt utan att någon höll upp en skylt om detta!


Vilket gäng, vilken show!!! Kan det bli annat än succé!!!!

Som ni förstår så fanns det ju mycket mer på mässan att göra, så jag återkommer med lite mer rapportering inom kort, måste bara vila upp mig lite först. Showbiz-livet tar på krafterna vill jag lova...

Hej hopp, från Fixa, en blivande Superstar (hmmm, man får väl fantisera lite...)

Helgen närmar sig med stormsteg och jag är laddad till tänderna. Jag ska ju till storstan Stockholm och göra några små framträdanden tillsammans med ett glatt gäng Gårdisar. Eftersom vi inte bor i Stockholm så kan vi ju inte träna ihop med de andra, utan vi får lösa det på annat vis. Jag föreslog att vi skulle strunta i att träna,  men Matte tyckte den idéen var sådär. Jag vägrar att träna ute på blött, kallt gräs sa jag, bestämt och spännande ögonen i Matte! 

Då får vi lösa det på annat vis, sa Matte och log finurligt... 

Vi packade in oss i bilen och vips stod vi i värmen inomhus i en lång korridor med film i mobilen på momenten vi skulle göra till musik.

Japp, då kör vi sa Matte! 

Ok, du slänger bollen, jag springer!

Jaså, skulle vi inte leka??! Du har ju sagt att vi ska åka till Stockholm för att ha kul,  och leka är ju kul!!!

Vi är visst inte riktigt eniga Matte och jag, så jag får väl helt enkelt lita  till min charm om det kör ihop sig med alla moment. Med charm kommer man långt, synd bara att jag måste dra runt på Matte, hon drar ju ner det där med charmen en del...

Hejhopp från charmtrollet Fixa

PS. Jag återkommer med rapport efter helgen! 

I söndags for delar av det nya rallygänget från Vimmerby på tävling i Skänninge. Det var del 1 i vintercupen som Dogsense ordnar.

Vi var alla taggade för en härlig heldag i ridhuset. Jag hade med mig mitt lilla hus eftersom jag förstod att det skulle bli mycket väntan innan det blev vår tur.

Här är vi hela gänget :Luna, Chika,  Lovis och jag som softar i mitt hus...

Mitt hus ja, det har varit helt ok fram tills nu, då jag fick se min grannes hus!!!!

Matte, ett sånt här stort hus vill jag ha nästa gång!!!!

Matte påstod att storleken inte hade någon betydelse.

I så fall så kan du ju lika gärna köpa ett stort hus till mig nästa gång sa jag. Då kontrade hon med att det lilla var mysigare. Fast har vi det stora får vi plats båda två och då blir det supermysigt, sa jag. Ett Hmmm, var det enda jag fick till svar på den. 

Själva tävlingen då, hur gick den då kanske du undrar? Jodå jag fick ordning på Matte och vi slog till med 94 poäng och en 2:a plats i avancerad klass!! 

Matte var lyrisk glad och jag fick en extra köttbulle och så fick jag köpa lite extra gott godis i den lilla butiken som var på plats. Men nog hade det varit värt ett nytt stort hus, eller?

I vårt andra lopp, fick jag upp ett intressant spår bland konerna, då blev Matte sur och petade till på mig. Va gör du din galning,  sa jag!

Du måste lära dig att inte hitta på egna saker på tävling, sa Matte. Jag undrar vem som behöver lära sig att inte hitta på saker, mumlade jag. Nu blev vi ju diskade!!!! 

Så istället för ett stort hus fick jag en diskborste!!!  

Ja, jag fick ju pris för mitt första lopp, men inget nytt stort hus precis,  men nu kan jag ju i alla fall diska mina matskålar i mitt lilla mysiga hus....diskning är väl mysigt, eller? Och ett stort hus kan ju bli jobbigt att hålla ordning i, eller?

Stort eller litet hus, va spelar det för roll egentligen,  vi hade en fantastisk rolig dag och vi gjorde vårt bästa resultat någonsin så då kan man få känna sig ganska så nöjd va?!

Vilken huvudnyhet!

I morse när vi käkade frukost så råkade jag slänga ett öga på vår lokala tidningsblaska, det var något bekant med den lilla bilden på första sidan, ni vet bilderna där de lägger upp det "bästa"... Vänta nu, var det så att det fanns en annan fyrbening som hade en likadan Pippitröja som mig.. 

Och som också var trefärgad..

Och som var en gårdshund???! Men det är ju jag!!!!! Jag kastade mig över tidningen före Matte. 

Hon konstaterade kallt att de måste ha haft idétorka, eftersom de publicerar gamla nyheter. Jag kontrade med att man alltid spar det bästa till sist. Matte sa att det bara gällde efterrätter och bakverk. Verk som verk, jag skulle nog kalla mig själv ett litet mästerverk, sa jag. Dessutom så har jag ju gått och blivit Lokalkändis på kuppen... 

Kanske måste jag ordna med livvakt nu när jag är kändis,  näe, det räcker nog med Husse.... 

Hej hopp , från Mästerverket Fixa!

Jag har förstått att mina vänner i cyberrymden har saknat mig, så jag lyckades övertala Matte så jag fick lösenordet. Ja, hon har ju haft någon konstig idé om att inte vara inloggad på datburkens sociala medier för att få tid till annat. Men jag som har en massa tid vill ju gärna hålla kontakt med mina vänner ju! Gissa om jag har försökt med alla tänkbara lösenord som "fixaärbäst", "världensbästafixa", jag har till och med provat "snyggofixa" och säkert tusen till. Men som sagt vi gjorde en liten förhandling och vips så var jag inloggad.

Som ni förstår sa har det ju hänt miljoner saker sedan sist, men det skulle ta alldeles för lång tid att gå igenom allt så jag börjar helt enkelt med det senaste...

I torsdags var vi nämligen ett gäng fyrbeningar med våra tvåbenta vänner på höstmarknad i Astrid Lindgrens Värld och hade en liten uppvisning. Ni som har bra minne vet att vi gjorde samma grej förra året och eftersom det så klart blev succé så fick vi komma tillbaka. Ja, så måste det ju ha varit annars kunde de ju ha frågat några andra...

Här bjuder jag på ett litet smakprov i bild och text på vad jag pysslade med.... 

Först så visade jag mina färdigheter bland hinderbanan. För det mesta hängde Matte med, men ibland så lurade jag henne och tog en annan sväng. -Det gäller att vara på hugget och hänga med, hojtade jag!                                                                              Foto: Annika Kronstrand 

Självklart så hade jag ju min Pippi-tröja på mig, man måste ju smälta in liksom...         Foto: Annika Kronstrand

I slalom gäller det att hålla fokus, öronen fäller jag alltid bakåt som ni vet, så att de inte ska fladdra så mycket i vinddraget...                                                                             Foto: Annika Kronstrand

I slutet hade vi ett litet överraskningsnummer Jag och min Pumivän Igor, vi gjorde ett litet nummer till Luffarvisan, där vi bland annat backade  rakt och runt, snurrade, hoppade ....                                                                                                                           Foto:Annika Kronstrand

...och dansade till refrängen "jag vill va fri som en fågel...."                                         Foto: Annika Kronstrand

Vi visade så klart upp en hel del annat. Jag visade också lite rallylydnad, men på eftermiddagens uppvisning tröttnade jag lite. Över 4000 människor kan vara lite påfrestande och dessutom så hade Jag hoppats att den riktiga rallybilen skulle komma fram då. Jag börjar tvivla på att den nånsin kommer, nu har jag hållit på i snart två år och jag har inte ens fått sitta i en rallybil än... suck!

Just det ja, mina andra kompisar visade ju också upp lite andra färdigheter som lydnad (märkligt ord på en aktivitet som ska vara kul ju....) och så specialsök. Det var spännande, speciellt att se den lilla "valpslyngeln" och min lekkompis Pasi visa upp hur man hittar ett specialämne som bara fanns i en av alla 8 burkarna som var likadana och preppade med gottigheter. Det imponerade på en klok dam som mig i sina bästa år!

Vi avslutar alltid med klapp och gos med alla barn, gissa om man blir poppis då, man känner sig som en riktig Superstar... det är väl bara att vänja sig....

Här är vi hela glada gänget, utom vår speaker Annika som håller både i micken och kameran...

Idag var vi på rallytävling i Tranås. Inför den här tävlingen hade Matte bytt sitt tänk lite. Hon är ju normalt ganska resultatfixerad och brukar ha kvalresultat som mål. Nu hade hon i stället fyra andra mål. 1. Att hon skulle komma ihåg alla moment rätt (vilket kan va lite klurigt ibland för henne, hon är ju inte lika skärpt som jag). 2. Vi skulle få till våra starter (vi har liksom bytt teknik). 3. Max 5 nosduttar (observera att det var Matte som satte upp målen). 4. Vi skulle ha skoj! (det ska man väl alltid,  eller?!). 

Själv har jag bara en tanke med mitt tävlande: kan jag inte va bäst, så får jag va snyggast....

Har man det tänket så blir man aldrig besviken, för snyggast är jag ju alltid!!!  Va, va då ödmjuk?  Va ä dä för ord??!

Hur som helst hur gick nu tävlingen då. 

Jo, vi kom dit, satt upp vårt tält där Husse placerade sig i en stol med matsäcken, Matte gick banan och jag softade lite. En kvart innan min start vred han där uppe på kranen på max och det fullkomligt vräkte ner. Tur att jag hade mitt lilla hus i tältet. Matte drog på sig regnkläder, jag slapp den fåniga regnkappan som tur var (det är ju omöjligt att va snygg i regnkappa). Som tur var så hade regnet minskat när vi begav oss ut på banan, men det plaskade rejält om tassarna vill jag lova, det gjorde mig lite ofokuserad, gillar ju direkt inte regnväder. 

När vi hade gått klart banan så ska man kliva in i en fånig ruta och under en och en halv minut vara helt stilla i en position som domaren såklart har bestämt. Skulle vilja se domaren ligga på mage utan kläder i det plaskvåta kalla gräset utan att röra sig! Matte var lite skeptisk, jag med, men när jag väl hade lagt mig så tänkte jag: nu biter jag ihop och visar dem vad mentalstyrka är! Så jag låg kvar och Matte var överförtjust vilket resulterade i en massa korv -mums!

När det sedan var dags för prisutdelning så visade det sig att vi hade fått 78 poäng och alltså kvalpoäng,  det som Matte varit så fokuserad på tidigare. Tjoho!  Hur gick då Mattes andra mål? Jo, starten fick vi till, Matte kom ihåg allt, vi hade trots regn skoj och så var det där med nosduttarna, det blev 6 st, men så var det ju Matte som hade bestämt 5, inte jag! Själv uppfyllde jag mitt mål med att va snyggast utan några som helst problem, det andra blev ju bara bonus liksom. 

Sedan blev det en lååång väntan till nästa lopp, jag fördrev tiden med att umgås lite med en Sibirien Husky som skulle bli draghund när han blev stor. Jag delade med mig av mina draghunds erfarenheter, men jag tror att han hade ganska bra koll för hans Matte tävlade SM och hemma i sin flock fanns det 8 draghundar till! Jisses, vilket drag det måste va där.... 

Det tråkiga med att vänta är att man blir trött och det blir även min Matte, dessutom så fortsatte det regna lite grann, så när det äntligen blev vår tur så hade jag inte så stor lust längre och Matte var lite låg tyckte jag, så jag bestämde mig för att se om det fanns något gömt godis på banan istället. Vilket gjorde att jag inte var lika uppmärksam och råkade kliva utanför bandet, knasigt att sätta skylten precis vid bandet tycker jag när man kan sätta det en halvmeter in. Matte blev nog lite sur, men för att väga upp det så gjorde jag världens finaste backmoment på höger sida dessutom!  Men det hjälpte inte Matte tyckte att det var bättre att gå av, vi hade ändå blivit diskade sa hon för att jag hade klivit utanför bandet. Men hon var helnöjd med backandet.  Men, sa hon hade du gjort det i första loppet hade vi fått 88 poäng, men nu vet jag ju att du kan göra det på tävling.... och ligga på mage i det blöta gräset! 

Hur gick det då med målen i detta lopp? Ja, jag tror att vi satte starten, men resten.... Vi hade nog bara lite skoj i det loppet.... 

Men jag uppfyllde ju mitt mål, jag var inte bäst, men snyggast....  såklart! 

I fredags var jag på kurs i Söderköping. Det skulle komma en mycket duktig tvåbening vid namn Annica Aller som skulle hålla i denna kurs. Min kompis Igor och jag var förväntansfulla när vi åkte iväg i gryningen. Vi hade hört att hon skulle veta väldigt mycket om hur vi fyrbeningar funkar och hur vi vill ha det för att göra vårt allra bästa bland alla hinder på agilitybanan. Våra Mattar var också taggade och det var ett evigt tjattrande i bilen dit. När vi kom dit så fick vi presentera oss och berätta lite om oss själva och om det var något speciellt vi ville ha hjälp med. Min Matte så då att jag brukade vara lite ojämn på agilitytävlingar, att jag ibland var superduktig och ibland totalt ointresserad och kunde hitta på andra saker som att sätta ner nosen i marken och strosa runt. Matte påstod att hon hade provat det mesta men att det inte fanns något som funkade varje gång.... Jag inflikade då att jag hade samma problem med Matte, hon var också ojämn, ibland var hon snabb ibland långsam och ibland kom hon inte ens ihåg banan rätt, så om vi kunde jobba lite på det vore det bra, sa jag.

Annica sa då att hon hade träffat många "Gårdisar" och de är lite "knepiga" som hon utryckte det, jag antog att det bara var ett annat ord för "speciell personlighet". För det är ju det som är själva charmen med oss. Hon sa också att hon hade upplevt att vi "gårdisar" ofta lägger för stor press på oss själva inför uppgifter och får vi inte omedelbar bekräftelse på att vi gör rätt så hittar vi på något annat att göra, typ börja nosa i marken efter något ätbart eller springa iväg och hitta på bus. Ja, hon var nog inte så dum den där Annica. För är man en som gärna vill vara bäst... och snyggast, så är det ju klart att man lägger lite press på sig. Och är då den där tvåbeningen lite sen i tanken och inte bekräftar det man gör med glada tillrop eller allra helst med en korv eller favoleksaken... eller varför inte med båda, ja då är det ju lätt så att man hittar på något annat....

Nu har sommaren kommit halvvägs och jag har inte tävlat en enda agilitytävling än och knappt någon rallytävling heller... Suck!  Det mesta är nog Mattes fel för hon har jobbat när alla braiga tävlingar var och inte nog med det hon passade även på att ta tur till regnlandet England också lagom när det var en tävling på nära håll. Sen skulle vi åka till Fagersta och tävla men då strök Matte oss och skylde på att det inte går att tävla med mig när jag löper! Sånt larv, det är väl perfekt att åka på tävling när man löper, då finns det ju massor av pojkar att spana på, här hemma i byn finns det minsann bara jaktbrudar...ja, när inte Zacki o Zorro kommer på besök förstås...

Hur som helst så ska det bli ändring nu. På fredag börjar jag med att dra på agilitykurs, ja det är ju Matte som ska lära sig. Själv vet jag precis hur man gör! Sen ska vi tävla i agility och sen är det flera rallytävlingar på gång efter det -Tjoho! För att va lite förbereda så filmade Matte oss när vi tränade på en bana idag, sen satt vi och kollade på filmen för att se vad vi var bra på och vad vi ska jobba mer med. Vi kan väl säga att Matte och jag inte var riktigt eniga. Jag tycker till exempel att det viktigaste är att se snygg och glad ut och det är jag grymt bra på! Matte däremot måste jobba lite på den biten. Hon tycker å andra sidan att jag måste bli bättre på höger sida och att jag har blivit långsam i "läggande under gång", men att min start har blivit bättre, liksom kontakten och inte minst backmomentet. Ja, ja, man kan ju inte vara enig i allt. Vi är ju enig i att man ska se glad ut, så vi får väl ha det som mål på nästa tävling!